Järnhanteringen har genom århundradena varit den viktigaste industriella verksamheten i nuvarande Finspångs kommun.

Bergsbruket organiserades tidigt i så kallade bergslagar. Det var områden som lydde under en särskild lagstiftning där en korporation av bergsmän hade bergsprivilegier och bedrev bergsbruk. I västra delen av kommunen låg Hällestads bergslag och delar av kommunens södra områden ingick i Risinge bergslag och senare i Vånga bergslag.

Järnet förädlades i hyttorna

Inom både Vånga och Hällestads bergslagar har det funnits ett stort antal hyttor där järnmalmen förädlades. I hyttornas masugnar smältes malmen från gruvorna och man kunde tillverka tackjärn. Biprodukter blev slagg och sinter.

Tackjärnet kunde säljas och transporteras. Men innan det kunde smidas till färdiga produkter krävdes färskning vilket blev stångjärn.

I begränsad omfattning anlägger bergslagsorganisationen hammare för förädling av tackjärn till smidbart stångjärn, så kallade bergsmanshamrar. Först på 1500-talet börjar vidareförädling ske i större omfattning. I mitten av 1500-talet anlägger kronan (staten) ett järnbruk i Finspång för att tillverka stångjärn, kanoner och kulor.

Under 1600-talets första hälft blir det mer fart på utvecklingen när den holländska köpmannen Louis De Geer övertar Finspångs bruk och andra kapitalstarka investerare börjar industrialisera landsbygden genom att anlägga järnbruk.

Tillgång till vatten och skog var avgörande

Tillgång på vattenkraft för att driva vattenhjulen till hamrarna och skog för framställning av träkol till härdarna är avgörande för var bruken byggs.

Hela förändring av järnhanteringen är en följd av att Sverige blir en stormakt under 1600-talet. Till Finspång lockas köpmän och industriidkare från Holland som De Wijk, De Besche och De Geer. Vallonska bruks- och skogsarbetare anställs för att förnya järnhanteringen vid de nya bruken.

Dagens samhällen växer fram

Till skillnad från de gamla bergsmanshyttorna kommer de nya järnbruken att bli samhällsbildande och skapa en sammanhängande bruksbygd i kommunen. Samhällen som Finspång, Lotorp, Borggård, Ljusfallshammar, Grytgöl, Igelfors och Hävla växer fram.

Bruken

Redan i slutet av 1500-talet startar bruken i Finspång, Borggård och Sonstorp. Under 1600-talets tidiga hälft byggs bruken i Grytgöl, Börsjö, Lotorp, Ysunda och Rämninge upp. Genom sitt fördelaktiga läge kommer Finspångs bruk att bli centrum i bygden.

Förutom stångjärn och spiksmide framställs här de välkända finspångskanonerna. Finspång var också utförselort mot Norrköping för de varor som produceras vid bruken i bygden.

Bruksbygden växer och under 1600-talets senare hälft startar bruken i Folkström, Börgöl och Övre Hävla dagens ljus. Vid den här tiden svarar bruksbygden i norra Östergötland för ungefär tio procent av landets stångsjärnsproduktion.

Vid sekelskiftet 1700-1800 är Sverige fortfarande det ledande landet på världsmarknaden för järnexport. Produktionen vid östgötabruken fortsätter att öka och nya bruk bildas vid Lämneå och Hävla (Skärfors bruk).

Nya vindar och bruksdöden

Den organisation och de metoder som utvecklas under epokens början bibehålls. Nya vindar började blåsa i världen vid 1800-talets mitt. I England utvecklas nya radikala järnhanterings­metoder och Sveriges storhetstid som järnexportör börjar se sitt slut. Dödsstöten och den stora ned­läggnings­­boomen bland bruken i norra Östergötland inträffar under 1800-talets senare hälft. De bruk ssom inte lyckas effektivisera sina smidesmetoder och införa ny teknik går i graven som bruken i Börsjö, Folkström, Börgöl, Ysunda och Lämneå. Bruket i Rämninge lades ner redan 1755.

Införandet av nya smidestekniker eller ny produktionsinriktning medför att bruken i Lotorp, Sonstorp, Finspång, Grytgöl, Borggård, Övre Hävla och Hävla (Skärfors bruk) överlever. I Igelfors anläggs ett nytt bruk 1863. Vid den moderna industrialismens genombrott under 1900-talets första årtionden sker en rationalisering och omstrukturering vilket leder till att bruken i Lotorp, Övre Hävla och Sonstorp läggs ner. Vid sekelskiftet 1800-1900 är Lotorps bruk ett av Sveriges största lancashire­bruk. Under 1800-talets slut härjar bruksdöden i spåren av den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Unikt för Finspång är att många av bruken överlever och finner nya nischer och inriktningar för att gå vidare med modern produktion.

Vånga bergslag

Inom Vånga bergslag skedde järnmalmsbrytning inom två stora gruvområden: Storgruvefältet och Glansgruvefältet.

Järnhanteringen inom Vånga bergslag har anor från senare delen av 1200-talet. Ett dokument från 1495 berättar att Doverstorp i Risinge socken skulle betala sin skatt i järn. Även flera namn på gruvor i området tyder på gamla traditioner som till exempel Henne(Heden)gruvan och Kettilgruvan. Det är däremot okänt när Vånga bergslag fick sina bergslagsprivilegier.

Privilegierna upphör 1830 och malmbrytningen i området var definitivt avslutad i och med att Lilla Krokgruvan på Storgruvefältet läggs ner 1816. Av Vånga bergslags två gruvfält ligger Storgruvefältet i Finspångs kommun och Glansgruvefältet i Norrköpings kommun.

Sörskaten och Norrskaten i Hällestad bergslag

Hällestad bergslag var indelad i två områden, Sörskaten och Norrskaten. Gränsen gick i Hällestads­ån.

Sörskaten var det område som hade den rikligaste tillgången och bästa kvaliten på järnmalm. Här fanns det största antalet gruvor och hyttor. Det är inte känt när gruvbrytningen började men det äldsta dokumentet som talar om gruvor i Hällestad är ett köpebrev från 1377 mellan Jon Holmstensson i Sonstorp och riksdrotten Bo Jonsson Grip, där Grip köper in sig i gruvor och hyttor i Bagghyttan och Bottebo.

I Sörskaten fanns tre gruvfält:

• Bredgruvefältet med 18 namngivna gruvor,
• Storgruvefältet med sju namngivna gruvor,
• Åsebrofältet med fyra namngivna gruvor.

Därutöver har funnits 26 strögruvor.

Det fanns 17 hyttor. Av dessa lades sju ner före 1625, sex lades ner under 1600-talet, två lades ned under 1700-talet. Hyttorna Djurshyttan och Katterum drevs ända in på 1800-talet.

Hamrar drevs för tillverkning av stångjärn eller som knipp- och ämneshamrar för tillverkning av redskap, plåt och spik. I Sörskaten fanns de sju hamrarna:

• Borggård
• Djurshytt
• Göseb
• Katterum
• Råsla (i nuvarande Linköpings kommun)
• Starrsjö samt
• Svartebo.